Under lördagen hann jag med en kort ”smygarpromenad” i skärgården och tre fina huvuden fastnade i bild. Först en dovhind som hört mina steg men inte lät sig skrämmas:
Våren är en känslig tid i skärgården – särskilt för de mest skygga arterna. Havsörnen ruvar senvinter/vår och får inte bli störd – annars riskerar häckningen att spolieras genom att äggen överges. Nu i slutet av maj har kläckta ungar nått den storleken att jag äntligen vågar stilla min nyfikenhet. Samtidigt besöker ringmärkare flera av de kända bona i trakten, innan ungarna blir flygfärdiga. Tänk att de klättrar ända upp till bokorgen, hämtar ungarna, firar ner dem i påse för att ringmärka dem och sedan upp med dem igen – imponerande! Själv nöjer jag mig med att passera de bon jag känner till en mycket kort stund, för att med lite tur se att det hela har gått bra. Denna lilla krabat fick mat framför mina ögon, precis när jag stannat till. En förälder landade med matleverans men bilden blev tyvärr bara en stor örnrumpa. Det verkar därmed ha gått bra med häckningen i detta revir:
Ute på åkern nära bilen såg jag avslutningsvis en trana: